att klaga och inte agera kanske hjälper

Jag var på bostadsmöte i mitt kära kvarter som representant från hyresgästföreningens lokala styrelse

(ja, jag kan inte tacka nej om någon ber snällt om jag kan få ett uppdrag och sitta i en styrelse, så det var så jag hamnade där. Dessutom tänkte jag nog att jag kanske har lite tid över, bullshit, och kan sänka medelåldern i styrelsen med kanske 20 år och det lyckades jag med. Nu är medelåldern 60+ istället för 80+ men tid, det har jag inte och tänkte, det gjorde jag nog inte när jag sa Ja. men detta var ju bara en parentes så nu fortsätter vi med bostadsmötet).

Vi var väl ca. 17-18 st. Alla över 60. Jag satt och satt och hörde på allt gnäll. Det enda jag tänkte var: Snälla, lilla, klagande dam (för det var endast 2 herrar med i församlingen och dom klagade inte) hur ska vi kunna lösa ditt problem att ungarna springer i din trappuppgång? Kanske du ska stänga porten. För inte kan vi låsa in ungarna. Eller du kanske vill att vi ska sätta ett skott i nacken på dom? Kan inte lilla damen se det som ett gott tecken att barn leker?

Att man kan klaga så mycket över så lite. Men sedan tänkte jag den goda tanken: Tänk att detta kanske är deras enda gång i livet som dom får säga något och då klagar dom för visso men tänk på att dom inte har någon att prata med och ibland måste man få gnälla över världen. Så jag kände mig ganska stolt när jag gick från mötet. Tänk att jag orkade härda ut i ca. en timme, duktigt Mari. Fick jag ut något av detta? Nej inget, förutom att jag kanske kan be till GUD (fast honom tror jag inte på) att jag inte blir en gnällig, liten dam som bara klagar. Fast det blir vi nog alla tillslut. När vi sitter där ensamma i vår lägenhet. Det kanske är lite synd om dom. Det är nog så man får se det. För jag tror vi alla slutar där en dag: som en gnällig, liten tant.

hejdå från en gnällig-liten-ungdom-som-bara-förstör-för-dom-äldre-med-att-spela-hög-musik-och-springa-i-trappor-under-konstiga-tider (fast jag är nog en dröm till granne som aldrig är hemma - ni vet jobbet. Jag har inte bara ett jobb, jag lever med mitt jobb, jag är jobbet). hejdå!